På torsdag träffas för första gången efter höstens val den
parlamentariska pensionsgruppen som har till uppgift att vårda och utveckla det
svenska pensionssystemet. Sedan den stora pensionsöverenskommelsen träffades
mellan alliansens fyra partier och Socialdemokraterna på 1990-talet har också
pensionsgruppen bestått av ledamöter från dessa fem partier. I
regeringsförklaringen deklarerade statsministern att arbetet i pensionsgruppen
fortsätter, eftersom den ”är en förutsättning för ett tryggat pensionssystem”.
Nu meddelas att Miljöpartiet vill ingå i pensionsgruppen, en fråga som med stor
sannolikhet kommer upp på torsdagens dagordning. Men vi ifrågasätter hur
Miljöpartiets medverkan skulle kunna trygga pensionssystemet, skriver
Alliansens gruppledare i dag på DN Debatt.
Vi ser framför allt fyra skäl för att vara mycket tveksamma till
att ge Miljöpartiet inflytande över framtidens pensioner:
1. Pensionsgruppen tillkom som ett resultat av en överenskommelse
om ett stabilt och hållbart pensionssystem, som blev nödvändig när allt fler
insåg att det gamla ATP-systemet inte skulle överleva. Miljöpartiet har –
liksom Vänsterpartiet – hela tiden varit djupt skeptiskt till de bärande
principerna bakom det nya pensionssystemet. I sitt valmanifest ifrågasatte
Miljöpartiet till exempel ekonomisk tillväxt. Vi ställer oss tvekande till att
de verkligen i grunden har bytt åsikt om grunderna för pensionerna och
misstänker att det snarare handlar om att inte vilja stå bredvid när
regeringspartnern Socialdemokraterna förhandlar om dessa frågor.
2. Ålderspensioner bygger på arbete och att ju mer man arbetar
desto högre blir pensionen. Arbetslinjen har inte någon gång varit bärande i
Miljöpartiets politiska tänkande – tvärtom gick de till val på att vi skulle
arbeta mindre. Möjligheten att nå kompromisser om framtida reformer förutsätter
att man åtminstone är överens om värdet av arbete. Alternativet till mer arbete
för den som vill ha högre pension är att inteckna framtidens välfärd och höja
pensionerna ändå. Den vägen har vi i pensionsgruppen varit eniga om att inte
gå.
Att Miljöpartiet under lång tid systematiskt har drivit på för
mindre arbete för arbetsföra är därför djupt problematiskt. Friår,
arbetstidsförkortningar och återgång till tiden före reformerna i till exempel
sjukförsäkringssystemet, skulle drabba statens finanser direkt men också vara
helt förödande för pensionssystemet. Det skulle inte bara urholka värdet av
genomförda köpkraftsförbättringar och sänka pensionsnivåerna för pensionärer
med redan små marginaler, det skulle också kunna hota själva stabiliteten i
pensionssystemet, med potentiellt svåra ekonomiska konsekvenser som följd. Om
utanförskapet exempelvis skulle återgå till nivåerna före 2006 skulle uppemot
150 000 fler personer ha sjuk- och aktivitetsersättning, i stället för att
komma i arbete eller få det stöd som behövs för att kunna göra det. Det skulle
dessutom, enligt beräkningar från Riksdagens utredningstjänst, öka statens
kostnader för systemet med i storleksordningen 20 miljarder kronor som då
riskerar att tränga ut andra viktiga reformer.
3. Det svenska pensionssystemet är ett av de mest politiskt
stabila i världen. Att äventyra det kan komma att bli förödande. Alla
pensionssystem rymmer ekonomiska risker, exempelvis vid lågkonjunktur och
arbetslöshet, eller demografiska förändringar, som gör det svårare att
finansiera pensionerna. Till detta kommer de politiska riskerna.
Förutsättningarna behöver därför vara mycket långsiktiga och stabila så att
människor vet vad de kan förvänta sig om framtiden och anpassa sitt sparande
och sin konsumtion efter det. Förutsättningarna måste också kunna gälla vid
olika påfrestningar och situationer vi i dag inte kan förutse, såsom olika
typer av ekonomiska kriser. Dessutom gäller det att pensionssystemet klarar av
att leverera vad det lovat utan att skicka en skuld till kommande generationer.
Hittills har detta också hållit över flera olika regeringsskiften. Men vad kan
Miljöpartiet lova på lång sikt, även om de inte längre skulle ingå i
regeringsunderlaget? Att avsiktligt äventyra den politiska stabiliteten i den
20 år gamla pensionsöverenskommelsen vore ett stort misstag inför kommande år.
Pensionsgruppen är i stället själva garanten och symbolen för den stabilitet
som har gällt sedan pensionsöverenskommelsen gjordes.
4. Det fjärde skälet är kanske allra viktigast. Spelreglerna i
pensionsöverenskommelsen är glasklara. Det handlar inte bara om att acceptera
det som redan har skett, utan om att vara en fullvärdig part – med vetorätt –
för alla framtida förhandlingar. Alla partier inom överenskommelsen och
Pensionsgruppen måste vara överens till sista kommatecknet, annars blir det
inga nya överenskommelser och inga ytterligare förändringar. En sådan situation
med politiska blockeringar, samtidigt som vi lever allt längre och tillbringar
fler år som pensionärer, skulle vara ett direkt hot mot hela pensionssystemets
hållbarhet.
Mot bakgrund av dessa fyra skäl ifrågasätter vi om Miljöpartiet är
moget att ingå i pensionsgruppen. Tidpunkten för att ens diskutera
Miljöpartiets eventuella deltagande är dessutom osedvanligt illa vald. Flera
fördjupade diskussioner om framtida förändringar förs i detta nu efter de
omfattande utredningar av pensionssystemet som genomfördes under förra
regeringen. Till de viktigaste hör just frågan om hur fler ska kunna, vilja och
tillåtas jobba högre upp i åldrarna och därmed etablera en högre pensionsålder.
Till sist: Även själva frågan om vilka partier som ska vara med i
överenskommelsen och därmed i pensionsgruppen kräver enighet.
Socialdemokraterna kan alltså inte i kraft av största regeringsparti ensidigt
bjuda in Miljöpartiet till gruppens arbete. Vi är förvånade över att Socialdemokraterna
försöker lyfta in Miljöpartiet i pensionsgruppen utan att förankra det med oss
övriga. Än en gång visar tyvärr Stefan Löfven att han talar om viljan till
samarbete, men agerar på ett sätt som inte vårdar tidigare ingångna
överenskommelser.
Vi förutsätter att Socialdemokraterna fortsätter att ta sin del av
ansvaret för pensionssystemet och respekterar ingångna avtal. En regering som
kallar sig samarbetsregering kan inte inleda sitt ansvar för pensionssystemet
med att riskera att undergräva det.
Anna Kinberg Batra (M)
Anders W Jonsson (C)
Erik Ullenhag (FP)
Emma Henriksson (KD)
Alliansens gruppledare i riksdagen