onsdag 26 november 2014

Miljöpartiet hotar stabiliteten i svenska pensionssystemet


På torsdag träffas för första gången efter höstens val den parlamentariska pensionsgruppen som har till uppgift att vårda och utveckla det svenska pensionssystemet. Sedan den stora pensionsöverenskommelsen träffades mellan alliansens fyra partier och Socialdemokraterna på 1990-talet har också pensionsgruppen bestått av ledamöter från dessa fem partier. I regeringsförklaringen deklarerade statsministern att arbetet i pensionsgruppen fortsätter, eftersom den ”är en förutsättning för ett tryggat pensionssystem”. Nu meddelas att Miljöpartiet vill ingå i pensionsgruppen, en fråga som med stor sannolikhet kommer upp på torsdagens dagordning. Men vi ifrågasätter hur Miljöpartiets medverkan skulle kunna trygga pensionssystemet, skriver Alliansens gruppledare i dag på DN Debatt.

 

Vi ser framför allt fyra skäl för att vara mycket tveksamma till att ge Miljöpartiet inflytande över framtidens pensioner:

 

1. Pensionsgruppen tillkom som ett resultat av en överenskommelse om ett stabilt och hållbart pensionssystem, som blev nödvändig när allt fler insåg att det gamla ATP-systemet inte skulle överleva. Miljöpartiet har – liksom Vänsterpartiet – hela tiden varit djupt skeptiskt till de bärande principerna bakom det nya pensionssystemet. I sitt valmanifest ifrågasatte Miljöpartiet till exempel ekonomisk tillväxt. Vi ställer oss tvekande till att de verkligen i grunden har bytt åsikt om grunderna för pensionerna och misstänker att det snarare handlar om att inte vilja stå bredvid när regeringspartnern Socialdemokraterna förhandlar om dessa frågor.

 

2. Ålderspensioner bygger på arbete och att ju mer man arbetar desto högre blir pensionen. Arbetslinjen har inte någon gång varit bärande i Miljöpartiets politiska tänkande – tvärtom gick de till val på att vi skulle arbeta mindre. Möjligheten att nå kompromisser om framtida reformer förutsätter att man åtminstone är överens om värdet av arbete. Alternativet till mer arbete för den som vill ha högre pension är att inteckna framtidens välfärd och höja pensionerna ändå. Den vägen har vi i pensionsgruppen varit eniga om att inte gå.

 

Att Miljöpartiet under lång tid systematiskt har drivit på för mindre arbete för arbetsföra är därför djupt problematiskt. Friår, arbetstidsförkortningar och återgång till tiden före reformerna i till exempel sjukförsäkringssystemet, skulle drabba statens finanser direkt men också vara helt förödande för pensionssystemet. Det skulle inte bara urholka värdet av genomförda köpkraftsförbättringar och sänka pensionsnivåerna för pensionärer med redan små marginaler, det skulle också kunna hota själva stabiliteten i pensionssystemet, med potentiellt svåra ekonomiska konsekvenser som följd. Om utanförskapet exempelvis skulle återgå till nivåerna före 2006 skulle uppemot 150 000 fler personer ha sjuk- och aktivitetsersättning, i stället för att komma i arbete eller få det stöd som behövs för att kunna göra det. Det skulle dessutom, enligt beräkningar från Riksdagens utredningstjänst, öka statens kostnader för systemet med i storleksordningen 20 miljarder kronor som då riskerar att tränga ut andra viktiga reformer.

 

3. Det svenska pensionssystemet är ett av de mest politiskt stabila i världen. Att äventyra det kan komma att bli förödande. Alla pensionssystem rymmer ekonomiska risker, exempelvis vid lågkonjunktur och arbetslöshet, eller demografiska förändringar, som gör det svårare att finansiera pensionerna. Till detta kommer de politiska riskerna. Förutsättningarna behöver därför vara mycket långsiktiga och stabila så att människor vet vad de kan förvänta sig om framtiden och anpassa sitt sparande och sin konsumtion efter det. Förutsättningarna måste också kunna gälla vid olika påfrestningar och situationer vi i dag inte kan förutse, såsom olika typer av ekonomiska kriser. Dessutom gäller det att pensionssystemet klarar av att leverera vad det lovat utan att skicka en skuld till kommande generationer. Hittills har detta också hållit över flera olika regeringsskiften. Men vad kan Miljöpartiet lova på lång sikt, även om de inte längre skulle ingå i regeringsunderlaget? Att avsiktligt äventyra den politiska stabiliteten i den 20 år gamla pensionsöverenskommelsen vore ett stort misstag inför kommande år. Pensionsgruppen är i stället själva garanten och symbolen för den stabilitet som har gällt sedan pensionsöverenskommelsen gjordes.

 

4. Det fjärde skälet är kanske allra viktigast. Spelreglerna i pensionsöverenskommelsen är glasklara. Det handlar inte bara om att acceptera det som redan har skett, utan om att vara en fullvärdig part – med vetorätt – för alla framtida förhandlingar. Alla partier inom överenskommelsen och Pensionsgruppen måste vara överens till sista kommatecknet, annars blir det inga nya överenskommelser och inga ytterligare förändringar. En sådan situation med politiska blockeringar, samtidigt som vi lever allt längre och tillbringar fler år som pensionärer, skulle vara ett direkt hot mot hela pensionssystemets hållbarhet.

 

Mot bakgrund av dessa fyra skäl ifrågasätter vi om Miljöpartiet är moget att ingå i pensionsgruppen. Tidpunkten för att ens diskutera Miljöpartiets eventuella deltagande är dessutom osedvanligt illa vald. Flera fördjupade diskussioner om framtida förändringar förs i detta nu efter de omfattande utredningar av pensionssystemet som genomfördes under förra regeringen. Till de viktigaste hör just frågan om hur fler ska kunna, vilja och tillåtas jobba högre upp i åldrarna och därmed etablera en högre pensionsålder.

 

Till sist: Även själva frågan om vilka partier som ska vara med i överenskommelsen och därmed i pensionsgruppen kräver enighet. Socialdemokraterna kan alltså inte i kraft av största regeringsparti ensidigt bjuda in Miljöpartiet till gruppens arbete. Vi är förvånade över att Social­demokraterna försöker lyfta in Miljöpartiet i pensionsgruppen utan att förankra det med oss övriga. Än en gång visar tyvärr Stefan Löfven att han talar om viljan till samarbete, men agerar på ett sätt som inte vårdar tidigare ingångna överenskommelser.

 

Vi förutsätter att Socialdemokraterna fortsätter att ta sin del av ansvaret för pensionssystemet och respekterar ingångna avtal. En regering som kallar sig samarbetsregering kan inte inleda sitt ansvar för pensionssystemet med att riskera att undergräva det.

 

Anna Kinberg Batra (M)

Anders W Jonsson (C)

Erik Ullenhag (FP)

Emma Henriksson (KD)

 

Alliansens gruppledare i riksdagen

Inga kommentarer: